18 years ago today!!!
1990/07/28
Detta datum är det värsta under hela året. Denna dag gick min pappa bort för 18 år sedan, vet inte vart tiden har tagit vägen men det känns fortfarande som det var igår.
Natten den 28 juli 1990 vaknade jag upp av att mamma ligger och gråter i sin säng, jag går fram till henne och frågar vad som hänt, jag frågar om farbror Kevin hade dött. För två veckor innan min pappa gick bort så hade även min pappas syster gått bort så han hade varit på hennes begravning oxå. Det var nog därför jag fråga som jag gjorde om Kevin. Hon säger bara till mej att jag ska gå och lägga mej igen.
Så jag gick och la mej i sängen igen och sov fram tills jag vaknade. När jag väl vaknade så gick jag upp på övervåningen och då såg jag att min moster och hennes man satt i vårat kök och jag undrade självklart vad dom gjorde här så tidigt på morgonen. Mamma sa åt mej och min syster Tina att vi skulle gå in i vardagsrummet. Vi satte oss i soffan och då berättade mamma för oss att pappa hade dött.
Vet att allt bara svartna för mina ögon, jag sprang ner på undervåningen och jag sparka och slog på det mesta jag kom åt på vägen ner. Jag var helt förstörd, min första tanke var vem som skulle följa med mej på fotbollen och vem jag skulle åka ut och fiska med. Var ju inte så gammal så jag hade nog inte förstått vad som egentligen hänt men jag visste ju vad ordet död va, Han dog en vecka innan min 10 års dag gick han bort. Jag kommer inte ihåg så mycket mer av dagen efter beskedet.
Jag insåg att pappa hade dött när väl begravningen var, jag titta på morfar och han grät och då förstod jag att det är ju sant, han har ju faktiskt gått bort och då började jag gråta. Har aldrig gråtit så mycket som jag gjorde då, jag vet att jag sprang ut ur kyrkan och ville bara försvinna.
Detta är en bild av min fars och fasters gravsten som finns i Wetherby utanför Leeds, pappa var född där men han ville begravas i Sverige. Så mamma bestämde sej för att han skulle ha en gravsten där för nära och kära. Han är kremerad och finns på minneslunden i Motala. Mamma och pappa hade tur i oturen och hade talat om för varandra hur dom ville bli begravda när dom dog.
Innan pappa åkte till England på Annes begravning så hade han friat till mamma och dom hade bestämt sej för att gifta sej. Efter många år av trassligheter och strul så hade dom hittat tillbaka till varandra och allt kändes bra, vi skulle leva som en riktig familj. Men ödet ville annat tyvärr, istället för att bli fyra så blev vi tre =(
Men jag och min syster har haft tur som haft en så grymt bra mamma, hon har varit hur stark som helst hela tiden och hjälpt och ställt upp för oss jämt. Jag älskar henne så mycket och även min syster, vet att dom alltid finns där för en och jag för dom. Tror vi alla tre har blivit så mycket starkare av det som hände. Men men, livet går ju vidare och man får göra sitt egna liv till det bästa.....Ska även tillägga mina underbara vänner och deras familjer som ställt upp på oss. Familjen Lindkvist, Familjen Jarmyr, Familjen Alledal med mera!! Tack så mycket!!
Just nu lever livet sina glada dagar då jag har ett jobb som jag oftast trivs med, har en underbar familj och även en underbar flickvän(även hon är med räknad i min familj). =)
Grattis till lägenheten och jobbet älskling, skönt att allt är klart. Miss you so much!!!
R.I.P
Daddy, miss you so much and thinking of you everyday.
Your spirit is around us all the time.
Love you always and forever!!!
Nu ska jag tända ett ljus för min pappa!!!
Ha det bra nu allesammans!!
Until next time!!!!
visst är det sorgligt när man tänker tillbaka! Min pappa dog 25 okt så det är en sådan dag för mig! Men tidden läker alla sår och man kan minnas med glädje på de som betytt så mycket för en!
kram eva
Hej där!
Minns den där dagen jag också....Det var sååå ofattbart!
Som man brukar säga:
"Inget man önskar sin värsta fiende"
Men livet går vidare..trots allt...
"The show must go on"
sa en skådespelare/artist, när hans pappa dog mitt i premiärtider...En stor uppsättning han deltog i hade premiär dagen därpå..
Skulle föreställningarna ställas in?
Hans ledstjärna var det hans pappa alltid sagt: LIVET MÅSTE GÅ FÖRE DÖDEN!
Du är en STARK KILLE, Kieran och till viss del har säkert din pappas bortgång bidragit till det.
Din pappa finns ju ändå kvar i dina tankar....
Du tackar oss för det vi gjort, men vi vill också TACKA DIG för alla roliga minnen du bidragit med...
Minnen att spara till långsamma tråkiga dagar.
Ett minne som faktiskt kom upp häromdagen var när du ramlade ner från vår byggnadsställning, då vi satte upp husfasaden...Minns du? Vi hade tjatat om att det var FARLIGT! Ni kunde ramla ner...
Idag har vi också byggnadsställning vid ena husgaveln och smågrabbarna vill gärna leka "krig" och smyga på varandra uppe på denna ställning..
Då sa jag: -Vet ni vad som hände med Kieran en gång för länge se´n?
Nu till något roligt!
Vi har gått vår takvandring på Riddarholmen i helgen...Tack för den!
Kolla in min blogg...
Smågrabbarna kommer gärna till dig någon gång i höst ändå, för att umgås...
Titta på fotboll?? Eller bio...
Vi får höras av!
Många VARMA kramar från Marianne
Hej igen!
Jo, jag skulle ju också säga att det hade ju varit typiskt om vi hade stött på varandra på Grönan...
Du var ju där dagen innan oss läste jag...
Ibland stöter man ju på folk när man minst anar det..
Vi var i Stockholm för några år sedan och då såg jag min kusin från Ö-vik i vimlet...
Ropade namnet flera gånger innan personen ifråga insåg att "det är mig nå´n ropar på"...
Hela hennes familj var runt omkring henne så vi fick en trevlig prattund..
Hoppas att vi får möjlighet att ses snart...
Gav äldsta sonen din bloggadress igår, så han kanske också "tittar in" någon gång.
SKÖT OM DIG
eller som jag brukar säga:
- Lev & Må!
KRAMAR från mig och familjen
Tja Kirre
Jag grät när jag läste ditt inlägg om dig pappa. Jag kommer ihåg den där dagen när din pappa dog. Du var utanför vårt hus och cyklade. Jag såg dej och det första du sa var:
-Min pappa har dött!!
Men du var chockad för du sa det och skrattade. Man kan ju göra de mest ofattbara saker i chock. Men vi trodde dig nog inte riktigt då eftersom han var så ung och vi förstod inte på ditt beteende att så verkligen var fallet. Men mamma förstod nog och försökte stanna dig och krama om dig. Jag kommer inte riktigt ihåg vad som hände sen men jag tror att du stannade en kort stund och sedan cyklade iväg.
Kram ifrån mig
Carro f.d. Lindkvist (numera Donato)
GRATTIS KIERAN!
28 år???
Var´t tog åren vägen???
Träffade Pia Widegren (lärare på barn och fritid, tror du vet vem hon är) när jag var och handlade idag...Vi pratade om åldrar..Hon har också fyllt 50 i år...Vi enades om att vi kände oss yngre....
När jag nu tänker att du fyller 28år,...Var var jag i "livet" när jag var 28?
Jo, då bodde vi på 25:an i nybyggt hus med 3 barn (en var 11år,mellanbarnet 5år och den yngsta 2 år) Det var då sonen kallade dig "Pyret" för att Kieran var för svårt!!!
Tänk det var 18 år sedan....
När du fyller 50år kommer du troligtvis att känna dig ännu yngre än Pia & jag gör idag...eftersom allt liksom "förskjuts"..Idag blir man förälder när man är mellan 30 - 40 år...
"Färdigsvamlat" för idag...
Hoppas att ni hade en trevlig födelsedagsresa!
KRAMAR från Marianne med familj
